Snart orkar jag inte

Som det står i rubriken så orkar jag snart inte mer.
Så fort jag faktiskt klarar av att göra nåt bra eller testa nåt nytt så känns det som att nån eller nåt sparkar undan mina ben så jag ramlar igen.
Och jag vet inte hur många gånger till jag ska orka ställa mig upp.
Som t.ex idag jag åkte till Borlänge på möte fast jag egentligen inte alls ville pga att jag visste att det skulle vara massa folk, jag provade att åka och tanka själv och jag klarade av det och jag va så glad och stolt över mig själv.
Dessutom orkade jag åka till Malin och Jocke utan att bli helt slut i hela kroppen.
Men det fick jag tillbaka för direkt jag kom hem för då hade jag fått svar från cellprovstagningen som jag va på för nån månad sen och i det stod det att jag har lätta cellförändringar.
Ja va jätte roligt... eller inte jag tappade helt lusten till allt.
Och jag vet att det inte alls behöver vara farligt eller leda till cancer eller nåt sånt.
Men med tanke på att jag har haft otur med det mesta här i livet så känns det som att bara för att jag är jag så kommer jag få cancer och säkerligen den värsta sorten som går att få.
Så än en gång så fick jag inte vara glad och stolt över det jag lyckades med idag utan jag ska vara ledsen å besviken.
Just nu så känner jag bara att allt är skit och jag ska inte må bra, det känns som att jag bara skulle behöva ha semester å få vila ut å bara göra det jag vill.
Jag känner mig bara så lätt irriterad så vissa stunder vill jag bara skicka iväg ungarna å få lite lugn och ro men samtidigt vill jag inget annat än att ha dom nära för dom är min familj.
Och igår när Ronja kom hit med Freja så fick Sheela min stora hund frispel så dom rök ihop, det fick bra med båda hundarna.
Freja fick ett sår på örat men hon mår bra nu och är här hos oss, Sheela fick åka hem till min mamma för säkerhets skull.
Och som att inte det skulle räcka så fick Diezel ett "astma" anfall idag, jag vet ju inte om det är astma då veterinären inte vill göra en riktig undersökning på henne utan varje gång vi kommer dit så får vi penicillin mot noskvalster och får åka hem igen.
Och när det blir så här med hundarna så känner jag mig så misslyckad som hundägare även om jag vet att jag har gjort mitt absolut bästa med dom så känner jag mig misslyckad som inte kan hjälpa Diezel med sina anfall och för att Sheela beter sig såhär.
Jag känner mig också misslyckad som inte orkar gör allt med barnen och för att jag ens tänker tanken på att lämna iväg dom till nån annan en stund eller i nån dag.
Och för att jag känner att jag snart inte orkar resa mig upp å kämpa något mer.
Jag vill bara lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet och inte komma fram förens allt är över, när allt blivit bra och jag har fått tillbaka energin igen.
Jag hoppas alla ni fina där ute har det bra i alla fall.

Gillar

Kommentarer

nobodyals
nobodyals,
Du är inte ensam men vi kämpar.
nouw.com/nobodyals