Saknad

Idag är det fredag men det är inte vilken fredag som helst.

Just den här dagen för två år sen dog min älskade morfar, min bästa vän här i livet lämnade mig.

Och människor säger att såren läker med tiden men det gör dom inte, inte en enda dag blir lättare utan han.

Men man vänjer sig vid smärtan, med saknaden som alltid ligger längst in och skaver.

Det kommer alltid finnas ett hål i mitt hjärta efter en bit som försvann när han dog.

Jag hade liksom allt planerat i mitt huvud, jag skulle få barn innan han dog och jag skulle gifta mig innan han dog.

Jag skulle göra allt innan han dog bara för att just han skulle få vara med på allt viktigt som skulle hända i mitt liv.

Men så blev det inte och jag hatar mig själv för det varje dag, att jag inte lyckades skapa mitt drömliv innan han dog.

Han skulle ju få se allt, bli stolt över allt jag kunde göra, att jag fast jag sitter i rullstol kunde uppnå mina drömmar som ibland verkar så stora och omöjliga.

Men jag är ändå glad över att han slipper ha ont och må dåligt.

Och jag vet ju att han är uppe i himlen och vakar över varje steg jag tar här i livet, men det är ändå inte samma sak som att ha han här och kunna prata med han.

Men jag vet ju en sak och det är att jag aldrig någonsin kommer glömma han.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229